Litteraturen och det muntliga berättandet i Västerbotten

Det litterära Västerbotten på Littfest torsdagen den 13 mars

Litteraturen och det muntliga berättandet i Västerbotten

Studion 11.00 – 11.45

Hur kan författare respektive berättare förhålla sig till Västerbottens starka författar- och berättartradition? När blir historien en tillgång och när blir den ett hinder? Författaren Ida Linde samtalar med berättaren och skådespelaren Ellenor Lindgren under ledning av kulturjournalisten Therese Eriksson.

TE: Therese Eriksson, kulturjournalist – samtalsledare

IL: Ida Linde, författare

EL: Ellenor Lindgren, berättare och skådespelerska

TE: Betraktar ni er som berättare?

IL: Nej, jag är författare i första hand. För mig är begreppet berättande förknippat med hur man berättar en historia, ofta i ett positivt sammanhang. Då kan det vara svårt att få plats med de problematiska, svåra frågorna.

EL: Först såg jag mig själv som skådespelare, men folk började kalla mig berättare. Jag såg inte någon skillnad till en början. Men nu är det helt olika saker; när jag berättar på scenen är jag mig själv, som skådespelare ikläder jag mig en roll.

TE: Ida, när du skriver, ser du ditt skrivande som berättande?

IL: När jag skriver kommunicerar jag något, och det kan man naturligtvis se som att jag berättar något. Men det kanske inte sker som en linjär berättelse med en början och ett slut.

TE: Ellenor, finns det risk för att berättarbegreppet kan bli urvattnat?

EL: Ibland blir det kanske för mycket berättande. Nuförtiden använder alla berättande, reklammakare, varumärkesbyggare osv. Och då blir jag less.

IL: Ja, det blir som att man konstruerar, skapar berättelser, typ Corporate Storytelling. Då blir det problematiskt att prata om berättande.

TE: Ser ni er själva som en del av den litterära och muntliga berättartraditionen i Västerbotten?

EL: Ja, jag trivs i den dialektala, lite ålderdomliga miljön. För mig är det något positivt att förknippas med det västerbottniska. Där blir berättandet ett sätt att förstå mig själv och mitt eget ursprung. Jag lånar av t ex Sara Lidman.

IL: Sara har betytt enormt mycket även för mig. Jag är uppvuxen här, men mina föräldrar är inte härifrån. Saras böcker blev ett sätt att komma in i en västerbottnisk historia. Nya författarskap kan mycket väl komma från en typisk västerbottnisk miljö, men litteraturen tar sig ändå nya uttryck – ingen dialekt osv. Det blir då ett annat sätt att berätta, beskriva. Helt enkelt mindre ”västerbottniskt”.

TE: Hur ser den nya Västerbottenslitteraturen ut?

IL: Den kommer nog allt mer att ta sig andra uttryck än det traditionella västerbottniska författandet. Folk som bor i städer t ex, de formas av så många andra uttryck vilket också märks i de nya författarskapen.

TE: Om vi går utanför Västerbotten, finns det andra traditioner som är viktigare?

EL: För mig som arbetar med muntligt berättande får jag nog säga att det mesta kommer härifrån. Inom det muntliga berättandet är det kanske lite svårare att få idéer, inspiration osv. från övriga världen.

IL: Jag blev till i Västerbotten. Men det finns ju massor av andra influenser också, som för mig bidragit till att söka andra delar av världen.

TE: Lyssnar du Ellenor mycket på annat muntligt berättande?

EL: Inte så väldigt mycket. Många berättare utgår från egna upplevelser, men jag lånar ju mycket från litteraturen. Thomas Andersson, till exempel, han utgår mer från sig själv.

TE: Hur ser processen ut när du förvandlar text till muntligt berättande?

EL: Det går inte alltid att ta upp ett skriftspråk direkt på scenen, det kan bli för högtidligt. Men ibland vill man kanske komma åt just det högtidliga. Men annars: orden kan hindra en att gå in i sin egna känsla. Därför väljer jag att göra om språket till mitt eget, gärna lite dialektalt färgat, eftersom det är jag. ”Jag förmuntligar” texten.

TE: Hur förhåller du dig Ida till det muntliga berättandet? Hittar du referenser där, eller tänker du i ditt skrivande om din text skulle fungera för muntligt framförande?

IL: Nej, jag tänker med tangenterna. Jag är helt inne i det skriftliga. Samtidigt är det ju svårt att rangordna vilka sinnen som används – på så sätt kan ju berättandet ge referenser.

TE: Sedan urminnes tider har berättandet skapats runt lägerelden, berättelser som så småningom blev till litteratur, Men idag är det kanske mer tvärt om – det litterära berättandet kan leda till muntligt berättande?

IL: I dag lever vi i en så skriftlig kultur. Överallt omges vi att det skrivna ordet, så det kanske är naturligt att det är så.

TE: Ellenor, händer det att du berättar du utan manus?

EL: Om det är en föreställning är det ett manus som är inrepeterat, men i andra sammanhang, som nu t ex, berättar jag ju utan manus.

IL: Detta ser inte jag som ett berättande. Här finns inte den linjära berättelsen. Det vi gör nu är mer ett samtal.

TE: Mottagarna, läsarna och lyssnarna, hur mycket tänker ni på dem?

IL: Enormt mycket. Läsandet och skrivandet lever så tätt ihop, båda är hela tiden närvarande. Om jag får spekulera: om man pratar vid brasan vet man vem som lyssnar, men en bok kan landa varsomhelst, hos en anonym ”någon”. Men här kan vi å andra sidan ta bloggandet som exempel – här får ju ofta bloggare direktkontakt med läsarna, alltså en form av återgång till ”lägerelden”.

EL: Jag påverkas mycket av publiken, jag ser varje ansikte, och då händer det att jag faktiskt ”designar” berättelsen för publiken.

IL: Jag vill vara så exakt som möjligt, men det är en omöjligt att veta hur det jag skriver landar hos någon annan.

TE: Hur tror ni att de muntliga och litterära berättartraditionerna är förknippade i dag?

EL: För mig är det svårt att hålla isär dem. Allt mer blir ju skrift. De lever ett liv hand i hand. Det muntliga språket utvecklar skriftspråket, påverkar det.

TE: Tradition, är det något att ta till sig och uppgå i, eller något att revoltera mot?

EL: Det finns hela tiden olika trender om vad som är modernt – omodernt. För mig kan det därför vara revolterande att använda mig av och känna mig som en del av berättartraditionen.

IL: Jag har inget behov av att revoltera. För mig är det ganska separerade företeelser.

Publikfrågor

Om publikkontakt:

EL: Det muntliga berättandet påverkas i väldigt hög grad av publiken.

IL: I teatern finns den direktkontakten, men litteraturen är långsammare, den måste få ta tid.

TE: Det muntliga berättandet lever med berättaren under en längre tid, men för en författare skriver man boken en enda gång.

Om kommersialiseringen av litteraturen:

IL: Litteraturen blir mer och mer en personkult, där man lyfter fram författaren i stället för litteraturen. Men samtidigt är det positivt när man får åka ut och berätta om sin litteratur – där möter man ju sin publik. Och litteratur måste få kosta – här ser jag hoten mot biblioteksverksamheten som ett allvarligt problem.

Om nya traditioner:

Gemensamt: De som växer upp idag i en större stad får så många olika kontakter och intryck och detta börjar ju synas i både det muntliga berättandet och litteraturen, vilket är bra.

Om vem som är berättare:

Gemensamt: Även en farmor som berättar för sitt barnbarn bär på viktiga berättelser som är viktiga för just dem.

(Vid pennan: Anders)

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>