Kärleken och omsorgen i skrivandet – Upptaktsträff i Skellefteå den 16 oktober

Jag kom sent, då jag på dagen haft ett seminarium på Kulturforum i Lycksele med lyckseleförfattarna Kurt Levlin, Eva-Lisa Dezmin och Ann-Lena Rönnholm (läsning rekommenderas!). Så Elisabeth fick för ovanlighetens skull börja. Många hade kommit, stämningen var förväntansfull. Även i Skellefteå blev det en bra upptakt med en publik som hela tiden var med.

Några nedtecknade rader från Elisabeths framförande:

Jag behöver penna för att kunna skriva. Och jag tänker genom att skriva.

Man måste låta sig rubbas ur läge.

Skillnaden mellan att tänka en mening eller att skriva ned den. Det senare är mycket svårare.

”Meningen” har en vilja. Den är inte min längre. Den har blivit ett DU.

Självkänslan är med i varje ögonblick. Kampen med självkänslan.

Man måste älska sina romanpersoner. Att älska är inte att ställa diagnos.

Kärleken – omsorgen om det man skriver.

Skriva om hur många gånger som helst. Konsten kräver det. Accepterar inget slarvigt. Det måste finnas en mening i texten.

Frågor från den vältaliga publiken:

Vad tillför kärleken?

E: Omsorgen är kärlek. Bestämmer man sig från början att en karaktär är en ond blir det bara en generalisering. Man ska bli okroppslig, som Sara sa. Bli den större människan.

Har du en färdig plan?

E: Jag tänker ett kapitel framåt.

Testar du på någon ibland?

E: Jag väntar tills jag är säker på att ha fått ihop de första 60 sidorna.

Hur länge har du skrivit?

E: Jag lämnade in en diktsamling till Bonniers när jag var 16 år. Kom ut när jag var 20 år.

Finns det en röd tråd i ditt författarskap?

E: Jag vill förstå hur det är att vara människa.

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>