Författarstafett 12 mars 2015

I anslutning till Littfest – Umeås internationella litteraturfestival anordnar projektet Det Litterära Västerbotten tillsammans med Norrländska litteratursällskapet/FC Norr och Littfest en Författarstafett.

Projektet Det litterära Västerbotten och Författarcentrum Norr vill ge en möjlighet för verksamma författare med västerbottensanknytning och/eller författarmedlemmar i Svenska Författarförbundet och/eller Norrländska litteratursällskapet/FC Norr att kort (15 minuter) presentera sig och sin produktion för både allmänhet och potentiella arrangörer under en heldag.

Det är gratis inträde för alla, deltagare och föreläsare, enligt principen ”först till kvarn”, men speciella inbjudningar går ut till bibliotekarier, lärare och andra potentiella arrangörer.

Mer information om anmälan, urvalskriterier och ersättning finns i inbjudan.

Vid frågor, kontakta Anna Holmström Degerman eller Patrik Tornéus.

Anna Holmström-Degerman
Projektledare Det litterära Västerbotten
Länsbiblioteket i Västerbotten
anna.h.degerman@regionvasterbotten.se
070-425 57 39

Patrik Tornéus
Författarförmedlare/Projektledare Författarcentrum Norr
Norrlitt/FC Norr
patrik.torneus@forfattarcentrum.se
070-511 88 82

 

Skrivpedagog i Vindeln

Håller Du på med ett skrivprojekt? Har Du kommit en liten bit på vägen? Vill Du ha respons på dina texter?

I så fall ska du passa på att gå en skrivkurs med fokus på textrespons. Projektet Det litterära Västerbotten i samarbete med Vindelns bibliotek och ABF erbjuder en heldag med skrivpedagogen Mina Widding.

 När?                         Söndag 9 november

Klockan?                10-16

Var?                         Vindelns bibliotek

Hur?                         Anmäl dig till Mina Widding: skriva@minawidding.com

Fördjupningskurs för dig som redan har ett skrivprojekt på gång. Vi träffas under en intensiv heldag med textrespons på förmiddagen och tid att fördjupa sig i sin pågående text på eftermiddagen. Kursen börjar med textsamtal kring alla deltagares texter, som ni sedan får möjlighet att utveckla.

OBS! Texter skickas in och dela ut två veckor innan kursstart, med instruktioner kring närläsning och att ge textrespons.

Anmälan och inskickning av text senast fredag 31/10.

 

Hej!

Hej!

Projektet Det litterära Västerbotten är inne på sitt andra år och jag är ny som projektledare. Lite kort kan man säga att jag är författare, bibliotekarie och journalist. Jag har gett ut elva barnböcker (den elfte släpps i slutet av september) och debuterade med Modighetsprovet 2008. Jag skriver också krönikor och noveller för vuxna ibland, bland annat i VK och eProvins. Jag har levt som heltidsförfattare/frilans ett par år och lärt mig vad det innebär. Jag är engagerad i Författarförbundet både som styrelseledamot i BULT och regionombud för Västerbotten, ett uppdrag som i mycket handlar om författares villkor. Jag har också suttit med i styrgruppen för Det litterära Västerbotten under hela projekttiden, då i egenskap av författare.

Projektet Det Litterära Västerbotten fokuserade under sitt första år på upptaktsträffar och skrivinspiration. En inventering av skrivandet i länet gjordes och även en enkät som samlade upp önskemål och tankar bland författarna. Enkätsvaren har varit ett bra underlag och har i mycket påverkat den riktning som projektet tar i fortsättningen.

Några ledord som vi jobbar utifrån är: Fortbildning, Scen och Samarbete. Mer information om detta kommer efterhand.

Ta gärna kontakt med mig via mejl eller mobil om det finns tankar, frågor och idéer!

Vi ses och hörs!

Anna Holmström Degerman

anna.h.degerman@regionvasterbotten.se

070-425 57 39

Några reflektioner och främst citat från Littfest den 13/3 och Det litterära Västerbottens seminarier och workshops

Här nedan i olika inlägg finns det anteckningar från samtliga seminarier torsdagen den 13/3. För att öka intresse för litteratur, läsande och skrivande samt göra det lättare att bli och verka som författare i Västerbotten arrangerade ”Det litterära Västerbotten ett stort antal programpunkter under Littfest-torsdagen den 13 mars. Jag delger i detta inlägg några citat jag valt från dagen.

En dag som var mycket välbesökt, med ett stort antal utställare på plats i Umeå Folkets hus i foajén på bottenplan. Utställare: Bokbinderi Bok & Box, Åsa Bergquist; Mandatus, Johan Hammarström; Margareta Andersson; Mingus bokhandel, Jan Danielsson; Bokcafé Pilgatan, Annika Edlund; Umenejdens skrivare, Inger Sandberg med flera; Frösö Skrivarforum, Theres K Agdler; Seija Dahlgren; Håkan Wikell; Gunilla Samberg, Molnskugga och slutligen ”Det litterära Västerbotten/Länsbiblioteket i Västerbotten.

Vidare fanns där ett ”Manusbytarbord. Ett tiotal skrivare passade på att få läsare till sina manus under arbete.

Dagsschemat avslutades med tre mycket välbesökta och uppskattade workshops med Theres K Agdler, Ida Linde och Pia Alfredsson.

”Konsten att läsa” (se de kompletta minnesanteckningarna)

Det fanns en väldig och smittande energi i Johannas föreläsning. Jag blev inspirerad av hur Johanna beskrev sitt läsande, hur brett och omfattande var och hur nödvändigt det var för hennes eget skrivande. När hon läser en bra roman blir hon inte bara imponerad utan även sporrad till att åstadkomma något likande själv. Hennes läsning kan påverka ett redan påbörjat manus. Läsningen ger henne påfyllning, ord ut, ord in.

Unga författares villkor (se de kompletta minnesanteckningarna)

Några citat:

”Tufft att vara ung. Skrivarkursbroiler. Läskigt att säga att jag skulle satsa på mitt skrivande. Hård värld att komma in i, möts av förutfattade meningar. Vet inte om man ska få läsare. Skrivarkursen min ingång. Hur ska jag göra för att bli läst?”

”Förlagen sitter inte bara och väntar, det ska man veta. Varje steg var helt nytt steg – traditionell och spännande resa i förlagsvärlden. Mytbildning – är som vilken värld som helst.”

”Blev aldrig den unga, publicerade författaren, fått hitta andra platser, som hjälper mig samtidigt. Läsa folks manus. Intresserad av textsamtalet. Läsa en text, skriva om den, blir min egen text.”

Varför behövs skrivarkurser och skrivarutbildningar? (se de kompletta minnesanteckningarna)

Några citat:

”Vad är det du kan lära dig på en skrivarutbildning om du vill bli författare? Vad kan vi lova folk? Kunskapen att använda ett gestaltande språk. Lära sig få distans till sin egen text. Alla författare behöver få det.”

”Biskops-Arnö är en ”läsarskola”. Bli sin egen texts läsare. Läsa teori, läsa sin samtid, läsa samhället. Textsamtalet – grundbulten. Eleverna har läst varandras texter. Man tvingar sig att ställa frågor om sin läsning.”

”Oanade talanger dyker upp hos studieförbunden. Bra att det finns olika nivåer. Utvecklas på vägen. Prova olika former av skrivande.”

”Nedtona, sänka tröskeln, inte skrämma bort den som vill skriva men inte har ambitionen att publiceras.”

Litteraturen och det muntliga berättandet i Västerbotten (se de kompletta minnesanteckningarna)

Några citat:

”Nej, jag är författare i första hand. För mig är begreppet berättande förknippat med hur man berättar en historia, ofta i ett positivt sammanhang. Då kan det vara svårt att få plats med de problematiska, svåra frågorna.”

”När jag skriver kommunicerar jag något, och det kan man naturligtvis se som att jag berättar något. Men det kanske inte sker som en linjär berättelse med en början och ett slut.”

”Ja, jag trivs i den dialektala, lite ålderdomliga miljön. För mig är det något positivt att förknippas med det västerbottniska. Där blir berättandet ett sätt att förstå mig själv och mitt eget ursprung. Jag lånar av t ex Sara Lidman.”

”Det går inte alltid att ta upp ett skriftspråk direkt på scenen, det kan bli för högtidligt. Men ibland vill man kanske komma åt just det högtidliga. Men annars: orden kan hindra en att gå in i sin egna känsla. Därför väljer jag att göra om språket till mitt eget, gärna lite dialektalt färgat, eftersom det är jag. Jag ”förmuntligar” texten. ”

Författaren, sanningen och arkiven (se de kompletta minnesanteckningarna)

Några citat:

Domböcker och bouppteckningar är de arkivhandlingar där man kommer människan närmast.

Arkivariernas uppgift är att tillhandahålla materialet, men det är forskarna, författarna och andra användare som ska bruka arkiven.

Exemplet Sara Lidman. Hon gjorde enorma efterforskningar. T ex folkskollärare Thunström i Jörn. Hon hälsade ofta på i Folkrörelsearkivet och sökte material, om sjösänkningar m.m.

Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson är en annan som nyttjat Folkrörelsearkivet, inte minst till boken ”Den skötsamme arbetaren”. PO Enquists ”Musikanternas uttåg” är ett annat sådant exempel.

Bokmarknaden och författaren (se de kompletta minnesanteckningarna)

Några citat:

”Vem som helst kan starta förlag – och gör det också. Helt avgörande är kvaliteten i det arbete som författaren gör, i alla steg vid egenpublicering. Det finns inga spärrar längre, på gott och ont, och bruset kommer bli stort.”

”Det stora antalet författare kommer publicera sig själv en gång innan man blir upptagen av ett förlag. Kan vara ett bra sätt, man lär sig mycket.”

”Kanske kan en författare som känner att det lilla extra saknas i sitt manus, ändå tjäna på att ge ut den själv, släppa den och börja på något nytt.”

”Det kommer inte vara fult att ge ut boken själv, men det kommer vara fult att ge ut något med massa stavfel eller andra brister.”

 

Konsten att läsa

Det litterära Västerbotten på Littfest torsdagen den 13 mars

Konsten att läsa

Tonsalen 10.00 – 10.45

Vad är det för vits med att läsa böcker? Vad kan läsningen ge oss? Och vad kan läsningen betyda för en författares skrivande? Läsambassadören och författaren Johanna Lindbäck föreläser.

Johanna kommer att arbeta som läsambassadör i två år.

Varför läsa?

Vi lever i ett kunskapssamhälle. Otroligt svårt att klara sig utan att kunna läsa. Finns ingen utväg. Annars ganska kört om man ska kunna komma in i yrkeslivet. Det är det samhällsnyttiga svaret.

Blev hookad av läsning i årskurs 1. Fast sedan dess.

Sedan hookad av Jeanette Wintersons självbiografi ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?”.

Problematiskt liv. Hon läste sig genom hela biblioteket. Jag kunde känna igen mig i det författaren skrev. Läsningen ger komplement till verkliga mänskliga relationer. Min beskrivning också. Men hade mer normal uppväxt.

Varför vi bli hookade? Vi blir aldrig färdiga, ens identitet formas hela tiden.

Älskar att bli inspirerad av läsande. Kan inte skriva om jag inte läser.

För mig pågår läsningen hela tiden. Hur påverkas författarskapet? Omedveten påverkan. Inte planerat. Läser väldigt brett och i olika genrer. Skriver om vanliga människor i vanliga miljöer, i nutid. Men läser: fantasy, allt möjligt.

När jag läser en bra roman: blir imponerad, sporrad, vill göra något liknande själv.

Några jätteviktiga upplevelser som ung vuxen:

1. Mikael Niemi: ”Populärmusik från Vittula”. Läste aldrig någon bok från Luleå, fast då Niemi och Tornedalen. Stor skillnad Luleå – Tornedalen. Vad man inte säger. Inte lika många trädsorter i norr. Aldrig sett en ek. Att man kan skriva böcker som utspelas i Norrbotten.

2. Kajsa Ingmarsson: ”På det fjärde ska det ske”. Inte chicklit. Inte skrivits romaner om ganska vanliga kvinnor – den genren ej funnits i Sverige. Det här jag är ute efter, kände jag. Föreställning om vad man bör skriva. Fin roman! Augustnominerad. Jag hade skrivit i flera år. Inte fått tid till det. Det här ska jag skriva. Ej vågat läsa om den. Vill att den fina upplevelsen ska vara kvar.

”Välkommen hem” är femte romanen. Sara kommer hem igen till Luleå efter ett utbytesår i London. Tror att hela hennes normala värld bara stå och väntar på henne. Hon och två killar, val mellan Mattias och Adrian. Jag tog semester en vecka, surfade på Amazon.com, en bok var helt okänd. Slumpköp av ”Jellicoe road” av Melina Marchetta. Svår ungdomsbok. 80 sidor innan man kommer in i den. Svårt att veta vad det handlar om. Gud vilken tråkig bok, tänkte jag först. Är alla vuxna döda, bara ungdomar? Läste sedan om den från början femton gånger – läser aldrig om annars. Kombinationen av styrka och svaghet i gestalten. Hade skrivit halva ”Välkommen hem”. Min gestalt Adrian fick låna de dragen.

Läser alltid med mina författarögon. Plocka in det i sin egen bok. Vad har läsningen gett mig – påfyllning. Hetsläser i fyra timmar – ord ut, ord in. Läsningen vital för mitt skrivande. Även språkligt och tekniskt. Hur skiftar man tid? Små finesser. Man ska läsa brett. Vidga sig. Tillåta sig bli överrumplad. Största vinsten med kultur: kunna bli utmanad; ens jag är utspritt – kan hittas precis överallt – behöver hitta nya områden, behöver bli förstärkt.

Vem liknar jag i världslitteraturen? I en av Toni Morrisons romaner (”Solomons sång”?) gestaltas en kvinnlig slav. Jag kände att jag liknade henne, trots enorma skillnader i livsvillkor. Svaga läsare kan säga: Jag kan bara känna igen mig i det som är nära mig. Det är enligt min mening fel. Man kan hitta identitet precis överallt.

(Vid pennan: Carl Axel)

 

Unga författares villkor

Det litterära Västerbotten på Littfest torsdagen den 13 mars

Unga författares villkor

Studion 14.30 – 15.15

Lever de unga i författarna i skuggan av de äldre och etablerade, och på deras villkor? Hur ser maktapparaten över inträdet på litterära fältet ut? När räknas man som debutant? Och när räknas en debutant som en riktig författare? Författaren Helena Fagertun, Johanna Lindbäck, författare och Läsambassadör samt Gunnar Ardelius, författare och ordförande för Sveriges Författarförbund diskuterar de unga författarnas villkor.

HL: Helena Fagertun

JL: Johanna Lindbäck

GA: Gunnar Ardelius

GA: Av våra 3000 medlemmar är endast tolv under 30 år. Jag brinner särskilt för unga författare. Vad har format er?

HF: Hur kan man fungera som författare? Trodde att när jag inte gick på skrivarskolor skrev jag inte. Har gått Skurup och Litterär gestaltning. Det är mycket fokuserat på boken. Tematiken kring misslyckandet. Något med skrivandet att jag inte kan sluta fast jag vill det.

JL: Började med krönikor i studenttidningen Vertex. En spalt i varje tidning. Kick som kommer av det. När några tycker till och har läst – känner att jag är en skrivande person. Skrev länge på fritiden.

GA: Tufft att vara ung. Skrivarkursbroiler. Läskigt att säga att jag skulle satsa på mitt skrivande. Hård värld att komma in i, möts av förutfattade meningar. Vet inte om man ska få läsare. Skrivarkursen min ingång. Hur ska jag göra för att bli läst?

Era tankar om den litterära världen?

HF: Fortfarande – litteraturvärlden är svår att förhålla sig till och vara i. Träffpunkter mellan författare – vid evenemang. Hitta sådana former. Man känner vissa. Var händer det?

GA: Vara någonstans där det händer, där du blir förändrad.

JL: Ingen kontakt med förlagsvärlden under Skapande svenska. Ingen aning om någonting. Skickade in. Hade privat blogg. Skrev om skrivandet och boken på den. Blivande förläggare hörde av sig via bloggen. ”Jag har skickat den till er”, kunde jag säga. Förlagen sitter inte bara och väntar, det ska man veta. Varje steg var helt nytt steg – traditionell och spännande resa i förlagsvärlden. Mytbildning – är som vilken värld som helst.

GA: Är tävlingsinriktad. Lena Andersson: Ville bara läsa vinnare. Upptäckte att det finns ingen formel (alla ”vinnare” inte bra). Ska jag skriva vill jag verkligen bli publicerad. Ädla och mindre ädla saker styr – var berusad att bli sedd. Var 22 år när jag gick på Biskops-Arnö, träffade förläggare där. Skrivarkurser, vissa, dem håller man koll på. Förlagsvärlden har funnits med hela tiden.

HF: Det är publicerad jag vill bli, ändrades till snarare bli läst. Blev inte publicerad – skrev för mig själv. Tanken på bok finns kvar, men texten kan hitta andra vägar.

JL: Du läser ändå inte mina böcker – ungdomsböcker, brukar jag säga.

Jag når ut, men inte på det sättet. Men når ut med Bokhoran – mer känd för min bloggkarriär. Snabbt skrivande kontra tidsskrivande, olika. För att bli läst – behöver ej publicera bok.

HF: Samma litteratur som när skriver i en riktning mot en bok, som när jag skriver på bloggen, något händer med min text. Få rent litterära bloggar i Sverige. (Berättar om en författare som belönats både för diktsamlingen och för den blogg som den var en följd av).

GA: Vad göra för att förbättra unga författares situation?

JL: Gemenskap likasinnade, t ex nätet. Skrivarkurser är en grogrund. Gett mig mycket. Hittade likasinnade.

GA: Fokusera på gemenskap. Kollektivt skrivande. Ganska solitär verksamhet. Hitta sätt att träffas. Det här ska jag klara alldeles själv. Starka ensamma viljor. Stark misstänksamhet mot andra författare. Komma över trösklarna. Träffa ett förlag. Ge ut några böcker utan att klaga. Sedan sluta krypa. Hade velat veta mer om det från början. Juridisk rådgivning från Författarförbundet. Hjälpa andra författare.

JL: Ge boktips. Vad man blivit inspirerad av.

GA: Tacka alla andra författare.

HF: Hade nog valt den solitära författarbanan. Blev aldrig den unga, publicerade författaren, fått hitta andra platser, som hjälper mig samtidigt. Läsa folks manus. Intresserad av textsamtalet. Läsa en text, skriva om den, blir min egen text.

JL: Kollektivt skrivande. Börja skriva med andra författare, gå in i ett kollektiv, himla givande.

(Vid pennan: Carl Axel. Inga anteckningar från seminariets avslutning)

 

Varför behövs skrivarkurser och skrivarutbildningar?

Det litterära Västerbotten på Littfest torsdagen den 13 mars

Varför behövs skrivarkurser och skrivarutbildningar?

Studion 13.00 – 14.15

Kurser och utbildningar om skrivande bedrivs på olika nivåer av framför allt studieförbund, folkhögskolor och universitet. Vad fyller de för behov, vad lär man sig och hur ser utbudet ut? Ett seminarium med Athena Farrokhzad, poet och lärare på Biskops-Arnö, Theres K Agdler, författare och skrivpedagog, Ann-Marie Lindgren, länsbildningskonsulent, Dan-Ove Willman, litteraturpedagog och kulturarbetare, Monica Widman-Lundmark, rektor Medlefors folkhögskola samt moderatorn Johanna Lindbäck, författare och Läsambassadör.

AF: Athena Farrokhzad

TKA: Theres K Agdler

AML: Ann-Marie Lindgren

DOW: Dan-Ove Willman

MWL: Monica Widman-Lundmark

JL: Johanna Lindbäck

JL: Hur har ni arbetat med skrivarutbildningar?

AML: Studieförbunden och folkhögskolor gör det, och pratar för varan.

DOW: Jag har varit ansvarig för Skapande svenska på Umeå universitet. Var med och utvecklade det. Främst poesi. Har också arbetat med olika litteraturprojekt, nu med Umeå Legend club. Framför allt unga människor. Drivkraft: Hitta språket, låta det egna språket ta plats.

MWL: Medlefors folkhögskola har drivit annrika Skrivkraft sedan 80-talet. Ska läggas i malpåse nu dock. En politisk skrivarkurs är ny för året.

TKA: Kom 1997 från Schweiz till Jämtland. Gick i hemlighet Skrivarakademien. Bildat Frösö skrivarforum. Människor som vill skriva på fritiden.

AF: Poet och kritiker. Lärare Biskops-Arnös författarskola. Utbildningen upplagd på 2 år. År 1: 3 dar i veckan. År 2: Projektår. Arbeta med manus, träffas 1 ggr/månaden. Gått själv, var en formande erfarenhet.

JL: Går det lära sig skriva?

TKA: Självklart. Det är så mycket hantverk.

MWL: I mötet med andra frigör man sin kraft.

JL: Kan man komma ut som författare?

DOW: Vad är det du kan lära dig på en skrivarutbildning om du vill bli författare? Vad kan vi lova folk? Kunskapen att använda ett gestaltande språk. Lära sig få distans till sin egen text. Alla författare behöver få det.

AF: Biskops-Arnö är en ”läsarskola”. Bli sin egen texts läsare. Eleverna är verksamma runt läsning – översättare, kritiker, författare … Läsa teori, läsa sin samtid, läsa samhället. Textsamtalet – grundbulten. Eleverna har läst varandras texter. Skillnaden: Man tvingar sig att ställa frågor om sin läsning.

AML: Oanade talanger dyker upp hos studieförbunden. Bra att det finns olika nivåer. Utvecklas på vägen. Prova olika former av skrivande.

MWL: Texter nätbaserade. Texten utvecklas av att få frågor. Nedtona, sänka tröskeln, inte skrämma bort den som vill skriva men inte har ambitionen att publiceras. Politisk skrivarkurs: Insändare, debattartiklar. Människor från arbetarrörelsen.

JL: Skiljer sig deltagarna?

MWL: Nej, ganska lite. Den politiska skrivaren betydligt yngre, 21 – 39 år.

Inlägg från publiken:

Veronica Hultman, ABF: Först ”Skriva för livet” – äldre generation. Livsberättelser. Vi tänker på rubriker. ”Skriva med hjärtat”. Avdramatisera.

Mina Widding: Skriva på fritiden. Nyfiken, testa på. Nivå 2: Utveckla sin text. Sedan: Jag vill bli författare.

DOW: Det stora steget för den som skriver – erövra ett språk. ”Skriva sig till läsning”. Största steget är inte Bonniers, utan att plocka sin text ur byrålådan – texten får leva själv. Steget in i ett annat sätt att hantera språket. Diskussionen värdefull på den nivå man befinner sig.

MWL: Spets förutsätter bredd.

TKA: De flesta som skriver har en dröm att bli publicerade. Olika yrken: lära sig läsa. Tvingas läsa litteraturvetenskapligt. Kreativt skrivande årskurs 1 – förskolan, ökar läsförmågan.

AF: Höga antagningskrav. Spets. Viktigt att vi är på en folkhögskola. Man får en kunskapssyn på köpet – inom folkbildningen – utifrån sina erfarenheter, emancipatorisk potential. Formativ erfarenhet: att erövra ett språk. Hela tiden – hur återerövra språket. Utsätta språket – vad händer nu?

JL: Annan grupp av elever?

AF: De har skrivit mycket. Gått andra skrivarutbildningar. De har skrivit och läst mycket. Vi vill ha en bred elevgrupp – har varit en homogen grupp. 20-21 år de yngsta. En del 30 – 40 är. Snitt 24, 25, 26 år.

MWL: Ge människor verktyg.

AML: Exemplet manusbyte, som genomförs här på Littfest idag.

TKA: Stort åldersspann men har ändå fungerat. Lär sig av varandra språkligt. Äldre påverkade av sin skoltid. Inte börja med ”och”. Fördel att jag bytt språk, är inte lika låst.

JL: Knausgård-fan. Hans skildring av skrivutbildningen i Bergen. Hur är en bra elev? Vilka tankar går han eller hon in med?

DOW: Människan som vill! Inte bara vilja bli berömd. Det finns inget dåligt språk om man vill uttrycka sig.

MWL: Dom som kommer! Känsla, vilja. Vi ska skapa det goda mötet.

AF: Man lär sig av sina klasskamrater. Hur är man en bra kamrat för sina klasskamrater. Inte primärt ens egen utveckling bara. Människor som vill vara del av ett sammanhang.

DOW: Intresserade utanför sig själva för att texten ska bli bra. Erövra världen!

AML: Viktigt också att bara få skriva av sig. Folkhälsoaspekt.

AF: Lika mycket som man skriver kan man tänka sig vara en läsare för en annans skrivande. Enormt viktigt att få misslyckas. Få hela litteraturen. Inte alls en spikrak väg. Icke produktivt tillstånd – hitta sina centrala frågor.

JL: När jag får tid. Ett sätt att avsätta tid – gå en skrivarkurs

MWL: Möjlighet att utforska sin egen nivå. Kanske inte skriva jag hade tänkt.

TKA: Möte skrivande – läsande. Mycket det i skolan.

JL: Kurser för etablerade författare?

TKA: Det jag ger till eleverna behöver jag få tillbaks. Mer nätverk.

DOW: Fördjupade kurser för etablerade författare. AF gav tidigare ekonomisk bas.

AML: Stor efterfrågan dykt upp i projektet. Studiecirklar på distans. Klart det är möjligt.

AF: Nordiskt debutantseminarium. Stort behov av fortbildning. Många har egna informella nätverk. Littfest – typ av fortbildning. Mina akuta litterära frågor minst lika olösta då som nu.

DOW: Ge författarna chansen att under tre dagar arbeta mer strukturerat – under Littfest.

JL: T ex samtal om dialog.

Widding: Norrländska litteratursällskapet, samarbeta. Masterclass på Littfest. Uppgift för dem.

JL: Alla vill ha någon att bolla med.

MWL: Kan återskapa sommarkurserna på Medlefors.

Inlägg från publiken: Har något med självkänsla och självförtroende att göra. Distansverktyg. Valt människor som inte bor nära varandra. Vi ska träffas på nätet.

MWL: Det nätbaserade skrivandet. Digitalt språk. Ens text får vingar.

DOW: Litteraturen ska spjärna emot. Delaktighet i historien – prata med Hamlet – stötta läsandet.

AF: Erfarenhet att få möta litterär text på papper. – något särskilt. Varför är litteraturen finkulturell? Boken är Gud eller staten. Blir en hög tröskel. Arbeta med att finna nya publiceringsformer – mindre tröskel.

TKA: Tänkandet/litteraturen tar tid – men man kan publicera sig på olika sätt.

(Vid pennan: Carl Axel)

 

Litteraturen och det muntliga berättandet i Västerbotten

Det litterära Västerbotten på Littfest torsdagen den 13 mars

Litteraturen och det muntliga berättandet i Västerbotten

Studion 11.00 – 11.45

Hur kan författare respektive berättare förhålla sig till Västerbottens starka författar- och berättartradition? När blir historien en tillgång och när blir den ett hinder? Författaren Ida Linde samtalar med berättaren och skådespelaren Ellenor Lindgren under ledning av kulturjournalisten Therese Eriksson.

TE: Therese Eriksson, kulturjournalist – samtalsledare

IL: Ida Linde, författare

EL: Ellenor Lindgren, berättare och skådespelerska

TE: Betraktar ni er som berättare?

IL: Nej, jag är författare i första hand. För mig är begreppet berättande förknippat med hur man berättar en historia, ofta i ett positivt sammanhang. Då kan det vara svårt att få plats med de problematiska, svåra frågorna.

EL: Först såg jag mig själv som skådespelare, men folk började kalla mig berättare. Jag såg inte någon skillnad till en början. Men nu är det helt olika saker; när jag berättar på scenen är jag mig själv, som skådespelare ikläder jag mig en roll.

TE: Ida, när du skriver, ser du ditt skrivande som berättande?

IL: När jag skriver kommunicerar jag något, och det kan man naturligtvis se som att jag berättar något. Men det kanske inte sker som en linjär berättelse med en början och ett slut.

TE: Ellenor, finns det risk för att berättarbegreppet kan bli urvattnat?

EL: Ibland blir det kanske för mycket berättande. Nuförtiden använder alla berättande, reklammakare, varumärkesbyggare osv. Och då blir jag less.

IL: Ja, det blir som att man konstruerar, skapar berättelser, typ Corporate Storytelling. Då blir det problematiskt att prata om berättande.

TE: Ser ni er själva som en del av den litterära och muntliga berättartraditionen i Västerbotten?

EL: Ja, jag trivs i den dialektala, lite ålderdomliga miljön. För mig är det något positivt att förknippas med det västerbottniska. Där blir berättandet ett sätt att förstå mig själv och mitt eget ursprung. Jag lånar av t ex Sara Lidman.

IL: Sara har betytt enormt mycket även för mig. Jag är uppvuxen här, men mina föräldrar är inte härifrån. Saras böcker blev ett sätt att komma in i en västerbottnisk historia. Nya författarskap kan mycket väl komma från en typisk västerbottnisk miljö, men litteraturen tar sig ändå nya uttryck – ingen dialekt osv. Det blir då ett annat sätt att berätta, beskriva. Helt enkelt mindre ”västerbottniskt”.

TE: Hur ser den nya Västerbottenslitteraturen ut?

IL: Den kommer nog allt mer att ta sig andra uttryck än det traditionella västerbottniska författandet. Folk som bor i städer t ex, de formas av så många andra uttryck vilket också märks i de nya författarskapen.

TE: Om vi går utanför Västerbotten, finns det andra traditioner som är viktigare?

EL: För mig som arbetar med muntligt berättande får jag nog säga att det mesta kommer härifrån. Inom det muntliga berättandet är det kanske lite svårare att få idéer, inspiration osv. från övriga världen.

IL: Jag blev till i Västerbotten. Men det finns ju massor av andra influenser också, som för mig bidragit till att söka andra delar av världen.

TE: Lyssnar du Ellenor mycket på annat muntligt berättande?

EL: Inte så väldigt mycket. Många berättare utgår från egna upplevelser, men jag lånar ju mycket från litteraturen. Thomas Andersson, till exempel, han utgår mer från sig själv.

TE: Hur ser processen ut när du förvandlar text till muntligt berättande?

EL: Det går inte alltid att ta upp ett skriftspråk direkt på scenen, det kan bli för högtidligt. Men ibland vill man kanske komma åt just det högtidliga. Men annars: orden kan hindra en att gå in i sin egna känsla. Därför väljer jag att göra om språket till mitt eget, gärna lite dialektalt färgat, eftersom det är jag. ”Jag förmuntligar” texten.

TE: Hur förhåller du dig Ida till det muntliga berättandet? Hittar du referenser där, eller tänker du i ditt skrivande om din text skulle fungera för muntligt framförande?

IL: Nej, jag tänker med tangenterna. Jag är helt inne i det skriftliga. Samtidigt är det ju svårt att rangordna vilka sinnen som används – på så sätt kan ju berättandet ge referenser.

TE: Sedan urminnes tider har berättandet skapats runt lägerelden, berättelser som så småningom blev till litteratur, Men idag är det kanske mer tvärt om – det litterära berättandet kan leda till muntligt berättande?

IL: I dag lever vi i en så skriftlig kultur. Överallt omges vi att det skrivna ordet, så det kanske är naturligt att det är så.

TE: Ellenor, händer det att du berättar du utan manus?

EL: Om det är en föreställning är det ett manus som är inrepeterat, men i andra sammanhang, som nu t ex, berättar jag ju utan manus.

IL: Detta ser inte jag som ett berättande. Här finns inte den linjära berättelsen. Det vi gör nu är mer ett samtal.

TE: Mottagarna, läsarna och lyssnarna, hur mycket tänker ni på dem?

IL: Enormt mycket. Läsandet och skrivandet lever så tätt ihop, båda är hela tiden närvarande. Om jag får spekulera: om man pratar vid brasan vet man vem som lyssnar, men en bok kan landa varsomhelst, hos en anonym ”någon”. Men här kan vi å andra sidan ta bloggandet som exempel – här får ju ofta bloggare direktkontakt med läsarna, alltså en form av återgång till ”lägerelden”.

EL: Jag påverkas mycket av publiken, jag ser varje ansikte, och då händer det att jag faktiskt ”designar” berättelsen för publiken.

IL: Jag vill vara så exakt som möjligt, men det är en omöjligt att veta hur det jag skriver landar hos någon annan.

TE: Hur tror ni att de muntliga och litterära berättartraditionerna är förknippade i dag?

EL: För mig är det svårt att hålla isär dem. Allt mer blir ju skrift. De lever ett liv hand i hand. Det muntliga språket utvecklar skriftspråket, påverkar det.

TE: Tradition, är det något att ta till sig och uppgå i, eller något att revoltera mot?

EL: Det finns hela tiden olika trender om vad som är modernt – omodernt. För mig kan det därför vara revolterande att använda mig av och känna mig som en del av berättartraditionen.

IL: Jag har inget behov av att revoltera. För mig är det ganska separerade företeelser.

Publikfrågor

Om publikkontakt:

EL: Det muntliga berättandet påverkas i väldigt hög grad av publiken.

IL: I teatern finns den direktkontakten, men litteraturen är långsammare, den måste få ta tid.

TE: Det muntliga berättandet lever med berättaren under en längre tid, men för en författare skriver man boken en enda gång.

Om kommersialiseringen av litteraturen:

IL: Litteraturen blir mer och mer en personkult, där man lyfter fram författaren i stället för litteraturen. Men samtidigt är det positivt när man får åka ut och berätta om sin litteratur – där möter man ju sin publik. Och litteratur måste få kosta – här ser jag hoten mot biblioteksverksamheten som ett allvarligt problem.

Om nya traditioner:

Gemensamt: De som växer upp idag i en större stad får så många olika kontakter och intryck och detta börjar ju synas i både det muntliga berättandet och litteraturen, vilket är bra.

Om vem som är berättare:

Gemensamt: Även en farmor som berättar för sitt barnbarn bär på viktiga berättelser som är viktiga för just dem.

(Vid pennan: Anders)

Författaren, sanningen och arkiven

Det litterära Västerbotten på Littfest torsdagen den 13 mars 2014

Författaren, sanningen och arkiven

Tonsalen 13.00 – 14.15

Vad har författaren för nytta av arkiven? Hör författaren Therése Söderlind (återbud p g a sjukdom) berätta om sitt arbete med Vägen mot Bålberget och att skapa skönlitteratur utifrån arkivens fakta, samt Cuno Bernhardsson, Forskningsarkivet, Umeå universitet, om de dokument och källor han har förmedlat till skribenter och författare.

Vi förflyttar oss till 1600-talet och ett bråk mellan en prästfru och en annan kvinna om några nystan med hampa och ullgarn som försvunnit. År 1679 lägger den anklagade kvinnan Ingeborg Pedersdotter en förbannelse över prästfrun: ett märke på fingret och näsan och en orm i magen. Prästfrun fick märken och började känna ormen växa i magen. Prästfrun dog, och en trolldomsprocess följde. (Nystanen påträffades senare hos prästfrun.) Domen: 90 kopparmynt, men det räckte inte med detta. Enligt arkivhandlingar hade ”Illusio Diabolica” drabbat prästfrun. Ett kvitto från 1682 visar att en skarprättare fått betalt för att avrätta en ”synderska” – en norrbottnisk häxprocess.

Just trolldomsprocesserna (från 1500-talets slut fram till 1720-talet, mest 1670-80-talet) är de arkivmaterial som kanske är mest beforskade. (Här visar Cuno en bjära från Edsele, med tre sorters garn, tre droppar blod, järn från avrättningsplatser m.m. och berättade hur haren gick ut och tjuvmjölkade korna.)

Domböcker och bouppteckningar är de arkivhandlingar där man kommer människan närmast.

Arkivariernas uppgift är att tillhandahålla materialet, men det är forskarna, författarna och andra användare som ska bruka arkiven.

Exemplet Sara Lidman. Hon gjorde enorma efterforskningar. T ex folkskollärare Thunström i Jörn (”Ström” i hennes böcker). Hon hälsade ofta på i Folkrörelsearkivet och sökte material, om sjösänkningar m.m. (Här får vi höra Sara själv läsa tre olika berättelser om ”Strömmen”.)

Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson är en annan som nyttjat Folkrörelsearkivet, inte minst till boken ”Den skötsamme arbetaren”. PO Enquists ”Musikanternas uttåg” är ett annat sådant exempel.

I arkiven kan det också finnas icke publicerade manus. Maja Beskows arkiv är fullständigt bevarat – något för Kvinnohistoriskt Museum?

Arkiven samlar fortfarande. Cuno läser dödsannonser (!) och kontaktar så småningom anhöriga till personer (författare, första professorer m fl) som kan tänkas ha intressant efterlämnat arkivmaterial. (Att hantera papper går väl bra, men hur hantera material i datorer från 1980-talet?) Ett aktuellt exempel är Siv Cedring som var en del av den amerikanska beatnik- generationen: 50 m arkivmaterial – en guldgruva för den som vill fördjupa sig i beatnikrörelsen!

I Sverige finns det antagligen två hundra mil (!) arkivmaterial. I Umeå försvann ju mycket i och med branden 1888. Undantag finns dock, t ex Umeå gymnasieförenings arkiv, från 1860-talet och framåt.

Avslutning: Använd arkiven!

Frågestund:

Om Sverige som arkivnation: Sverige är nog, efter Island, det land i världen som har det mest fullödiga arkivmaterialet.

Om nedläggningen av DAUM: Det är en stor skam att detta sker!

Om eventuell förvanskning av sanningen: Inte något problem, i stället en trend där allt fler, inte minst yngre människor, söker sig till.

(Vid pennan: Anders)

Bokmarknaden och författaren

Det litterära Västerbotten på Littfest den 13 mars 2014

Bokmarknaden och Författaren

Tonsalen 11.00-11.45

Vad behöver en författare veta om bokmarknaden anno 2014? Hur ska vederbörande kunna orientera sig på denna marknad i hopp om att få sitt manus utgivet? Är det lika bra att vara realistisk och ha siktet inställt på egenutgivning? Ett samtal mellan Nille Svensson, Publit, Lasse Winkler, magasin Fyrahundrafemtio samt moderatorn Johan Hammarström, bokförlaget h:ström.

Minnesanteckningar:

Nille: Har startat Publit, ett företag som gör det enklare att publicera böcker, både tryckt och e-bok. Har också startat förlaget Nilleditions, för att testa verkligheten och ge ut egna böcker.

Lasse: Chefredaktör för Magasin Fyrahundrafemtio.

Johan: Bokförlaget H:ström och Mandatus.

Vad beror utvecklingen på? Ett stort paradigmskifte i mitten 90-talet med internet, kraftfullare datorer, billigare programvara osv. Detta föranledde första vågen av små förlag. Det andra paradigmskiftet kom 10 år senare när de digitala boktryckarna började komma. 2014 är vi fortfarande lite i det skiftet, och finslipar möjligheterna.

Nille: Nu är vi i slutändan av digitaliseringen inom kulturområdet. Film och musik har legat några år före. Musiken har gått igenom hela kedjan. När det gäller filmen var det inte den digitala kamerans intåg som innebar störst förändring för filmbranchen, utan snarare tjänster som Netflix osv – alltså distributionen. Inom litteraturen kommer detta sista steg ske de närmaste åren. Det är distributionen som förändrar branschen.

Tekniken gör det inte lättare att skriva en bok … Teknisk evangelism, som man måste ta för vad det är.

Det har blivit lättare att ha förlag idag.

Lasse: Vem som helst kan starta förlag – och gör det också. Författaren måste fatta en massa nya beslut och man får nya uppgifter om man är sin egen förläggare. Inhyrda frilansare kan fungera som förläggare – men då får man ett annat läge vid kvalitetssäkring. Helt avgörande är kvaliteten i det arbete som författaren gör, i alla steg vid egenpublicering. Det finns inga spärrar längre, på gott och ont, och bruset kommer bli stort. Författaren som väljer den här vägen har mycket nytt att lära sig om man vill slå igenom på detta sätt med självpublicering. Jfr USA, promillen som lyckas är väldigt liten ändå, även om det finns ett fåtal som lyckas försörja sig via egenutgivning.

Nille: Vänder sig mot idén om författaren som någon som måste skapa produkter hela tiden. I och med att det går att publicera själv så blir det förstås vanligare. Svårt att säga generellt om vad man ska göra som författare. Det stora antalet författare kommer publicera sig själv en gång innan man blir upptagen av ett förlag. Kan vara ett bra sätt, man lär sig mycket.

Lasse. Kan vara ett bra första steg att ge ut själv. Utvecklingen kommer tvinga förlagen att bli bättre och servicenivån tvingas då öka på förlagen. Detta har skett mer och mer i USA, börjar komma till Sverige också genom t ex Bonniers som hjälper till med egenpublicering först och sedan plockar guldkornen för att inte tappa marknaden.

Nille: För de som använder Publit idag kan han se att de enskilda titlar som lyckats bäst är de av de personer som har lätt för att väcka intresse för boken själva (som förlagen annars gör åt författaren). Har t ex föredragshållare som kunder. Sådana kanske inte behöver ett förlag, utan åker runt och föreläser, skriver en bok och säljer den själv vid föreläsningarna. Men det finns de författare som behöver ett förlag. Kanske kan en författare som känner att det lilla extra saknas i sitt manus, ändå tjäna på att ge ut den själv, släppa den och börja på något nytt.

Lasse: Förlagen missar alltid bra böcker. Berättelserna om de som lyckas på egen hand sprids som framgångssagor.

Johan: Är det lika bra att ”vara realistisk”….(frågan från programmet) Är det så, låter som en nackdel och något dåligt att publicera själv. Är det det?

Nille: Har man skapat någonting ska man väl vara gläd över det. Synen på att man skulle vara misslyckad om man gör det själv minskar mycket tack vare digitaliseringen. Har man t ex skapat en film som får stort genomslag på You tube ses inte det som något dåligt. Men man måste fundera på vad man ska ha ett förlag till. En författare är också en läsare och har troligtvis generellt sett stor kunskap om litteratur och läsande. Man borde därför kunna gå rätt bra mellan rollerna.

Lasse: Den prägeln kommer att förändras. Men det handlar om att göra så bra arbete man kan och vara medveten om kvalitetsaspekten i alla led. Det kommer inte vara fult att ge ut boken själv, men det kommer vara fult att ge ut något med massa stavfel eller andra brister.

Vad händer med bokhandlarna? Det kommer komma nya sätt att sälja böcker. Fler böcker men mindre upplagor.

Vad ska förlagen syssla med?

Nille: inte bara att granska kvaliteten och säkerställa den, det verkar de redan blivit sämre på. Lasse: det måste förändras.

Nille: Förlagens utmaning nu är att motivera sin existens – kan komma nischade förlag mer än idag. Författare idag byter oftare förlag än tidigare.

Lasse: Idag har du ett val, vilket har förändrat allt. Internationellt, författare Hugh Howie – egenproducerad och han själv har rättigheterna. Jämför argumentationen kring egenutgivning från honom med irländske författaren Stewart Neville.

Johan: Kommer e-boken att ta över och ta bort ledet tryck?

Lasse: Om nu e-boken kommer slå…

Hur kommer utvecklingen gå angående frilans av delar. Eftersom författare kommer behöva hjälp med formgivning osv?

Lasse: Kommer öka, men svårt som författare att kvalitetssäkra den processen.

Nille: Kan vara svårt för författare att kunna betala rimligt. Men behovet och intresset finns.

Nille: Om man ska göra saker själv, se till att inte göra det ensam. Var några stycket, alla har olika kompetenser.

Lasse: Det här är en positiv utveckling som kommer förstärka kvaliteten på sikt och vi läsare kommer få mer. Färre bra böcker kommer att missas.

(Vid pennan: Pia)